lite drygt... då satt jag o lipade som hejsan!
Som fan rent ut sagt.

6 januari 2009, då tyckte jag att slutet var nått.

Jag blev gammal.

25 år.

Jag grät från morgon till kväll. Conny förstod ingenting.
Varför!?

Jag tyckte att jag inte kommit nånstans. Jag satt still, jag var 25 år och en tredjedel av livet var passé. Jag hade ingenting...

Men vad var det för skitsnack? Han försökte med allt - verkligen!
Snacka om att jag har en hjälte till karl!

Jag har ju hur mkt som helst, det enda som skiljer idag från då, är att jag har ett barn till, och ett till på väg.

Jag hade/har tak över huvudet, bor i ett hus som jag vill bo i resten av mitt liv. Jag har en familj (mamma pappa syster o bror) som stöttar mig i vått och torrt. Jag har två underbara söner som jag älskar över allt annat, jag har en lika underbar bonusson som klamrat sig fast i mitt hjärta! Jag har en sambo som jag älskar, som jag vill dela hela mitt liv med. Jag har kärlek, trygghet, boende och värme.

När det kommer till det materiella har jag det ganska bra där också. Jag har inget jobb nej, var timanställd förut och bråkar med försäkringskassan nu gällande min f-peng. Men vi har pengar så vi klarar oss ändå.

Kärleken är ju viktigare!
Men vi bor stort, ett hus på 242kvm, vi har två bilar på uppfarten, samt en 744 som står uppe hos svärmor i väntan på bortforsling! =) Vi har  mycket som andra saknar. Inte för att låta som att jag är mer än nån annan. För det är jag inte. Verkligen inte.

Men jag försöker liksom bara komma till rätta med mig själv. Som jag tänkte då.

Att jag inte hade nåt.
Men jag har massor.

Nu är jag 26år, är sambo och blir hustru sommaren 2011, väntar mitt tredje barn i oktober 2010.

Jag har allt jag behöver - och mer därtill !

Man måste lära sig att uppskatta det man har...

"Det är inte den som har lite, utan den som önskar mer, som är fattig"